Texter — Kristnu balkær, del I
Kristnu balkær, del I

Äldre Västgötalagen, inledningen och dopet (Cod. Holm. B 59)


Balkens inledning fastslår den kristna trons och kyrkans primat i det västgötska lagsamhället. Texten är skriven på arkaisk äldre fornsvenska med fullt bevarat fyrkasussystem och strikt kongruens. Efter den högtidliga inledningen följer noggranna föreskrifter om hur ett nyfött barn skall föras till kyrkan och döpas, hur nöddop skall förrättas om barnet insjuknar på vägen, biskopens visitation och gengärd samt försoningsbot vid våldshandlingar i helgade rum.

Handskrift
Cod. Holm. B 59
Datering
Omkr. 1280
Genre
Landskapslag
Dialekt
Äldre västgötska
Utgåva
Schlyter, SSGL I / Delsing
Klicka på ett fornsvenskt ord i utdraget för att slå upp det i Söderwalls ordbok.
Utdrag (klickbara ord)Översättning och tolkning
Sektion 01Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 1 (Inledning och dopförberedelse)
. 1 2 3 . 4 . 5

Här börjar västgötarnas lagbok. Kristus är främst i våra lagar.

Her byriarz: reflexiv/mediopassiv presensform. Væsgöta: genitiv pluralis av folknamnet västgötar. laghum warum: dativ pluralis efter prepositionen i med lokativ funktion. Kongruerande possessivt pronomen warum. Subjektet Krister uppvisar fornsvensk nominativändelse -er.

Därnäst vår kristenhet och alla kristna konungar.

cristna var: feminin nominativ singularis med efterställt possessivt pronomen. allir cristnir konongær: nominativ pluralis av starkt maskulint substantiv konongær (a-stam) med full kongruens i allir och starkt böjda cristnir.

Bönder och alla bofasta män, biskopar och alla boklärda män.

Nominativ pluralis: böndær (rotstam), bocarlær och biscupær (a-stammar på -ær), samt boclærðir mæn där participadjektivet kongruerar med oregelbundna rotstamssubstantivet mæn.

Varder barn buret till kyrka och bedes kristning, då skall fader och moder skaffa gudfader och gudmoder och salt och vatten.

Konditionalt framställd huvudsats med inversion (varþær barn). Prepositionen til styr genitivformen kirkiu (svag ōn-stam). Passiv med varþær och perfekt particip boret (nom. sg. neutr.). Deponensen beþiz styr genitivobjektet cristnu. guðfæþur och guðmoþor: ackusativ singularis av fadderbeteckningarna; salt oc uatn: ackusativ singularis neutrum.

Det skall bäras till kyrkan, då skall man kalla på präst; han skall bo på kyrkobolet. Barnet skall primsignas utanför kyrkodörren.

bæræ: aktiv infinitiv med passivisk betydelse efter scal. a prést: ackusativ efter prepositionen a. a kirkiu bole: dativ singularis efter befintlighets-a. brymsignæ: kristet lånord (fornengelska primsignian). firi utan styr ackusativformen kirkiu dyr (ack. pl. neutr.).

Sektion 02Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 1 (Dopritual, nöddop och lakun)
. . . 1 2 . . 3 .. { ...}4

Sedan skall dopfunten vigas, prästen döpa barnet och gudfadern hålla i, och gudmodern säga namnet.

Parallella infinitivsatser underställda hjälpverbet scal. til namns: genitiv efter prepositionen til.

Prästen skall påbjuda hur länge fader och moder skola vårda det.

vardvetæ: sammansättning med urgermanskt varð ('vakt') och vita ('veta/iaktta'). sculu: presens pluralis, kongruerar med sammansatt subjekt.

Händer det att sjukdom kommer på vägen och det icke kan komma till kyrkan, då skall gudfadern döpa och gudmodern hålla i vatten.

sot: feminin nominativ singularis ('sjukdom'). Negationsadverbet igh är en västgötsk sidovariant till eigh. Nöddopets giltighet fastslås.

om vatten finns till hands, i faderns och sonens och den helige andes namn; dör det sedan skall det begravas på kyrkogården [och arv...]

faþurs (stark genitiv på -s), suner (u-stamsgenitiv på -er), andæs hælagha (svag maskulin genitiv på -a med efterställt bestämt adjektiv). j kyrkiu gard: riktningsackusativ efter i. Slutorden {oc arf...} markerar handskriftens lakun vid bladförlusten i Holm B 59.

Sektion 03Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 2 (Biskopens gengärd och gästning)
{... } 1 . . . 2

[...om] deras gengärd brinner upp.

Inledande fragment {...ræ æn} härrör från källans lakun efter bladförlusten. gengyærd: den gästning och förplägnad som bönderna var skyldiga att tillhandahålla biskopen under hans visitation. brinder vp: intransitiv presens av brinna ('förstörs genom eld').

Åt biskopen skall gengärd göras för två nätter och till kvällen den tredje, med tolv män, han själv den trettonde; och han skall dricka mjöd och alla hans klerker.

Byscupi: dativ singularis (mottagare av förplägnaden). sialuer han hin þrættandi: fornsvenskt räknesätt där den förnämste räknas sist i följet (följe om 12 + ledare). drikki: presens konjunktiv med preskriptiv innebörd ('må dricka/skall erhålla mjöd').

Sektion 04Cod. Holm. B 59, Kirkiu Bolkær Punkt 3 & 4 (Nidingsverk i kyrka och landbornas tionde)
.. . 1 . . . . . 2 . . .. 3

Varder en man dräpt i en kyrka, det är ett nidingsverk; då är kyrkan helt och hållet avvigad.

al vuighz: predikativ konstruktion med al ('helt') och genitivformen vuighz av participet ovigd (avhelgad, orenad genom blodsutgjutelse). niþings værk: förbrytelse som medförde fullständig fredlöshet och ära-förlust.

Är det före tio vintrar (sedan förra reningen), då skall man giva biskopen tre marker för vigning och en natts gengärd. Men om det sker efter tio vintrar sedan de erlade huvudtionde och de vilja låta viga kyrkan, då skola de erlägga huvudtionde.

firi tiu vitrum: tidsbestämning i dativ pluralis (vintrar = år). marker / marcher: fornsvenska mynt- och viktenheter. houodtiundæ: extraordinär tionde till kyrkans återinvigning.

Landbor skola icke erlägga huvudtionde mer än en enda gång, såvida de icke själva vilja eller de falla i huvudsynder.

Landbor: arrendatorer/arrendebönder (nominativ pluralis). vten þer uili: undantagskonstruktion. houod syndir: ackusativ pluralis femininer av svåra synder som krävde kyrklig botgöring.

Källor
  1. 1Äldre Västgötalagen enligt Cod. Holm. B 59, maskintext av Lars-Olof Delsing efter Collin och Schlyters utgåva, SSGL I. s. 1, Kirkiu Bolkær Punkt 1–4
  2. 2Gertrud Pettersson, Svenska språket under sjuhundra år: En historia om svenskan och dess utforskande (Studentlitteratur); lokal transkription. s. 55–58
  3. 3Elias Wessén, Om det tyska inflytandet på svenskt språk under medeltiden, 3 uppl. (Stockholm, 1970). s. 14–17

Informationen kan inte garanteras vara fullständig — fornsvenskan var aldrig ett standardiserat språk